Lön för sjukdomstid

En arbetstagares rätt till lön för sjukdomstid bestäms i arbetsavtalslagen. Enligt lagen har en arbetstagare som är oförmögen till arbete rätt till lön för sjukdomstiden, om arbetstagaren är förhindrad att utföra sitt arbete på grund av sjukdom eller olycksfall. Arbetsgivaren skyldighet att betala lön gäller både sjukdom, olycksfall i arbetet och arbetsoförmåga som beror på olycksfall som inträffat under fritiden.

Arbetsgivaren är inte skyldig att betala lön för sjukdomstiden, om arbetstagaren avsiktligt eller genom grov ovarsamhet har orsakat sin arbetsoförmåga. En sådan situation kan till exempel vara att råka i slagsmål av egen orsak.

Enligt lagen betalas lön för sjukdomsdagen (om det hade varit en arbetsdag) och för de arbetsdagar som ingår i därpå följande nio vardagar. Om anställningsförhållandet från tidpunkten när arbetsoförmågan började har varat minst en månad, har arbetstagaren rätt till full lön från ovan nämnda tidpunkt. Om anställningsförhållandet har varat mindre än en månad, betalas halva lönen ut för samma tidsperiod.

Bestämmelserna ovan enligt arbetsavtalslagen ska iakttas om inte annat avtalats i kollektivavtal som tillämpas i branschen, arbetsavtal eller intern praxis för arbetsplatsen.

Enligt arbetsavtalslagen har en arbetstagare rätt att få full lön för sjukdomstiden. Som grund för lönen anses den lön som avtalats i arbetsavtalet, om inte arbetstagaren omfattas av något kollektivavtal. I vissa kollektivavtal krävs att anställningsförhållandet ska vara en tid, innan arbetstagaren har rätt att få lön för sjukdomstiden. Vanligtvis är den här tiden en månad, men till exempel den kommunala sektorn har t.o.m. längre väntetider.

Enligt arbetsavtalslagen betalar arbetsgivaren lön för sjukdomstiden till utgången av den nionde vardagen efter den dag arbetstagaren insjuknade , dock högst tills att arbetstagarens rätt att få dagpenning enligt sjukförsäkringslagen börjar. Rätten enligt kollektivavtalen till lön för sjukdomstiden är i allmänhet avsevärt längre. Utbetalningsperioden har i allmänhet periodiserats enligt hur länge anställningsförhållandet varat. Den allmänna ersättningsperioden är 28 – 56 dagar. Arbetsgivaren betalar för den här förlängda tiden  skillnaden mellan lönen och dagpenningen. Ofta går man till väga så att arbetsgivaren för ersättningsperioden betalar full lön och får för den här perioden själv Fpa:s sjukdagpenning.

När sjukdomen återkommer om 30 dagar från att föregående dagpenning betalats har arbetstagaren rätt till sjukdagpenning från dagen som följer på insjuknandet. Arbetsgivaren har då enligt lag skyldighet att betala lön för sjuktiden endast för dagen för insjuknandet. I kollektivavtalen finns det ofta en bestämmelse att beräkningen av lönebetalningsperioden fortlöper från den gång man stannade vid föregående insjuknande. Om det är över 30 dagar mellan att sjukdomen återkom eller det är fråga om en annan sjukdom, börjar lönebetalningsperioden för sjukdomstiden på nytt.

Arbetsgivaren betalar med stöd av arbetsavtalslagen lön för sjukdagpenningens självrisktid. Arbetsgivaren kan betala betala lön för t.o.m. en längre tid av sjukdomstiden, t.ex. med stöd av kollektivavtal eller arbetsavtal. Om den lön för sjukdomstiden som betalas av arbetsgivaren per dag är mindre än dagpenningen, betalas skillnaden till arbetstagaren.

När arbetsgivaren inte längre är skyldig att betala lön för sjukdomstiden, ska arbetstagaren söka sjukdagpenning från Fpa. Sjukdagpenning betalas till arbetstagaren för arbetsoförmåga som varar under ett år. Om arbetsoförmågan fortsätter över ett år, kan personen få rehabiliteringsstöd eller övergå till invalidpension.

Om det i bakgrunden till arbetstagarens sjukdom finns en olycka, såsom ett arbetsolycksfall eller en trafikskada, kan han eller hon få ersättning av försäkringsbolaget. Ifall behandlingen av försäkringsansökan drar ut på tiden av skäl oberoende av klienten, kan arbetstagaren söka sjukdagpenning från Fpa. Då betalas sjukdagpenningen till arbetstagaren inte till arbetsgivaren.

Mer information om sjukdagpenningen, dess belopp och hur den söks får du på Folkpensionsanstaltens webbsidor (www.kela.fi).

Arbetsavtalslagen har ingen bestämmelse som förpliktar arbetstagaren att anmäla om sitt insjuknande. Anmälningsskyldigheten grundar sig på de allmänna skyldigheter som beror på anställningsförhållandet och i rättspraxis har den betraktas som omfattande. Även i många kollektivavtal finns det en bestämmelse som förpliktar till att omedelbart anmäla om ett insjuknande.

Anmälan ska i regel göras till närmaste förman eller chef. Om arbetstagaren avsiktligt försummar sin anmälningsplikt, kan följden vara den att skyldigheten att betala lön börjar först från dagen då anmälan gjordes.

Enligt lag ska arbetstagaren vid begäran uppvisa en tillförlitlig utredning om arbetsoförmåga. I kollektivavtalen finns det bestämmelser, enligt vilka förutsättningen för att lön för sjuktiden  ska betalas är att arbetstagaren uppvisar en utredning om sin arbetsoförmåga, vilken godkänns av arbetsgivaren. Arbetstagaren kan också skapa en utredning om att uppvisa en utredning i praktiken vilken gäller alla arbetstagare.

En arbetstagare har rätt att vara borta från arbetet högst fyra arbetsdagar åt gången för att ordna vården av ett bar som är under 10 år eller vårda ett barn som akut insjuknat. Rätt till den här tillfälliga vårdledigheten har den ena föräldern åt gången. Föräldrarna kan dela upp vårdledighetsperioden sinsemellan på det sätt de önskar.

Arbetstagaren ska på begäran uppvisa en tillförlitlig utredning över orsaken till vårdledigheten. Enligt lag är arbetsgivaren inte skyldig att betala lön för tiden för tillfällig vårdledighet, men i de flesta fall finns det i kollektivavtalet en bestämmelse om skyldighet att betala lön för en tid på tre eller fyra dagar.