Arbetslivets spöken, robotar och hackelsens hjältar

Ilkka Halava, futurist

Diskussionerna om arbetslivets växande press, konkurrensavtalets timmar och vilka kollektivavtal som ska tillämpas räcker till för varje vecka under det år som går mot sitt slut. Arbetets krav, robotar, algoritmer och digitaliserad ekonomi, alla ser man gärna som ett hot och ett säkert tecken på att arbetslivet blir sämre. Samtidigt har arbetstagarens autonomi, tekniska hjälpmedel och inspirerande arbetsmiljöer obestridligen förändrat arbetet till det bättre, även om det inte i allmänhet finns spaltutrymme för förbättringarna.

Man glömmer också lätt bort att organisationsgraden för arbetstagarna år 2017 längre var 59,4 procent och den har sjunkit med fem procentenheter från år 2013 (ANM). Om arbetslivet skulle ha förändrats i en oönskad riktning, så skulle organisationsgraden ha  ökat. Kanske vi i stället för arbetets kvalitetsvärden borde ta oss en funderare över de strukturer och innehåll som under brytningstiden inte har blivit analyserade av många.

Brytningstiden utmanar oss att tänka på de större helheterna: ett föränderligt sätt att producera värde, det nya normala för de yngre generationerna, inkonsekvenspunkten för kompetensbehoven och jordklotets bärkraft. Det sist nämnda temat är mest tydligt aktuellt vid kaffebordsdiskussionerna i Finland, och inte heller minst på grund av att det till syvende och sist är den mest väsentliga bland frågorna. Kan vi förändra vårt samhälles system så att belastningen på jordklotet minskar och livskvaliteten samtidigt blir bättre?

Mänsklighetens bästa – och sannolikt även enda – väg för att reagera på det ekologiska imperativet är en försnabbad övergång till smartare system på alla delområden av samhället. I stället för att tala om hoten, borde vi koncentrera oss på att förstå nästa struktur  för trafiken, produktionen, energin, finanssektorn, hälsovården, materialcirkulationen och matsystemen och de kompetensbehov som hänför sig till dem. Utvecklingen av systemen på följande nivå medför mycket arbete och behov av att utveckla kompetensen. Under de kommande tjugo åren ökar antalet arbetsplatser, de minskar inte. De nya systemen kräver alltid rikligt med personal för att fungera oklanderligt. Dess system är också decentraliserade, varvid en mindre enhetsstorlek och större volym för sin del kan svara på mindre orters arbetsplatsbehov. Ett högteknologiskt Finland drar i allt tilltagande grad nytta av att inte höra till de tre stormakternas block. Och då en robot träder in i huset, så behövs människornas arbetsinsats många gånger mera än i jämförelse med det tidigare.

Dagens arbetsplatser och skolor har ett gemensamt drag: de är båda inlärningsmiljöer. Därför skulle inlärningen på arbetsplatserna utgöra en organisk del av arbetsdagen i stället för att vi sysslar med tre årliga utbildningsdagar. Arbetsgivarna har en väsentlig roll i strukturfrågorna för att utöka kompetensen, men sådana som är i arbetsför ålder borde själva ha en stark vilja att satsa på att utveckla sig själva. När vi under ett tjugotal år går mot ett arbetsliv, där andelen för att sysselsätta sig själv och med olika slag av flexibla arbetsformer betydligt ökas, stiger frågan om arbetstagarens vilja att investera fram i fokus. Det typiska är att företagaren och den som sysselsätter sig själv och både lyfter lön och investerar i sitt kunnande genom att få arbetsplatsen att växa, men arbetstagaren realiserar i regel i form av en god lön allt det som kan erhållas utan att personligen investera i sin arbetsplats. Hur skulle det arbetsliv se ut, där var och en av oss på något sätt skulle investera även i sin arbetsplats under tiden i arbete och inte endast innan man får ett arbete?

Hur kan å sin sida arbetsgivaren göra det möjligt att investera i inlärning? Då det självstyrda ökar, skulle det löna sig för arbetsgivaren att ge arbetstagaren större friheter när denne väljer kompetenser som ska tas i besittning. Det viktigaste strukturella är att se ett byte av arbetsuppgifter eller -plats som en process, där arbetstagaren inte fortbildar sig, utan där  arbetsverktygen lär sin arbetstagare att utföra den nya uppgiften och det nya arbetet kan börja smidigt, omedelbart. Olika hybridfärdigheter kommer under det det kommande decenniet att vara hårdvaluta, och det skulle inte längre löna sig att kalla arbetet eller kompetensen för hackelse. Det monolitiska, enformiga arbetet hör till maskinerna, inte till människorna.

Vår stora utmaning är att förstå att skola våra unga generationer för ordningen av arbetet den kommande tiden och dess mer utvecklade system. Det normala för de unga generationerna innehåller inte längre ett strukturellt slösande av resurserna, utan ett utnyttjande av resurserna till fullo i en radikalt mera intelligent miljö.  Det nya normala bör uppstå i våra skolor i dag, denna vecka, i år. På den framtida kompetenskartan ska det inte några tiotal kompetenser som vi är vana vid, utan tusentals små förmågor och kombinationer av dem. När vi sent omsider upphör med att stjäla arbete av maskinerna, sådant som redan från första början borde ha varit det, bör vi stanna upp och begrunda framtiden för den mänskliga arbetet. Det är i ökad takt mångformighet, växlande, en för människan typisk artrikedom och berikande möten. Till pessimisternas förtret har människan en bra roll.

Ilkka Halava

Tillbaka

Linkki kyselyyn